Not seeing a Scroll to Top Button? Go to our FAQ page for more info. V E R O N I C A ♡ - PERSONLIGT

Dom säger att tiden läker alla sår.

Jag vet inte vad jag ska säga eller hur jag ska börja för jag vet inte när jag är redo att gå vidare och redo att bearbeta detta. Egentligen skulle jag ha börjat för längesen men hur kan jag gå vidare ifrån något som var äkta för mig, som var på riktigt. Eller hur kan man gå vidare från någon man verkligen älskade? Alla dessa saker snurrar runt i mitt huvud och jag vet verkligen inte hur jag ska förklara för jag har fortfarande inte något svar. Hur kan man gå vidare när avslutet inte var något slut för mig? Hur ska jag kunna gå vidare när mitt hjärta fortfarande slår efter dig och att den enda jag vill somna bredvid är dig? Jag vet att jag driver mig själv galen genom att ha dessa tankar men jag har så himla svårt att släppa in nya människor i mitt liv och när jag väl gör det så har jag svårt att släppa dom. Hur ska man kunna släppa en person som fick en att känna så mycket på så kort tid?

Det är så mycket i mitt liv som är upp och ner och jag kan inte anklaga någon annan för det förutom mig själv då det är jag som förstör allt bra som kommer in i mitt liv för jag är rädd för att tappa mig själv igen men också rädd för att älska någon igen. Sen den andra känslan är också att jag aldrig har känt mig tillräcklig för någon att jag som person aldrig har varit bra utan alltid varit något annat som har varit bättre. Jag vill känna att jag är tillräcklig och att jag är bra för det vet jag om att jag är för inners inne vet jag om att jag har så himla mycket att ge och jag har så mycket kärlek att ge till den personen jag älskar men resan dit är den svåraste tycker jag.

Det här med kärlek suger.

5 saker ni kanske inte visste om mig.
 

Jag är ganska bra på att hålla tiden och är alltid tidig till mina möten.
Bättre att vara för tidig än för sen tycker jag.

Jag har lätt för att klökas.
Efter jag var gravid men fick missfall så har jag fått stora problem och har rätt nära till att klökas vilket jag
inte har haft problem med innan. Inte det att jag spyr men det kommer upp i munnen och sen går ner igen.
Extremt jobbigt då jag ibland inte klarar av att borsta tänderna utan att klökas.

Jag har en tendens att falla tillbaka till dåliga vanor.
Och med det menar jag enbart med personer som behandlar mig dålig och jag går ändå tillbaka fast jag vet hur dåligt det är för mig. Jag försöker bryta den vana men det är så svårt.

Jag är bra på att fejka att jag mår bra och leende.
Jag är en person som aldrig vill visa mig svag för någon i min närhet och det slutar alltid med att när jag mår dålig så döljer jag det och håller det inom mig vilket inte alltid är vidare bra men det är så jag fungerar.
Jag visar hellre ett fejkat leende och låtsas att jag mår bra och hoppas att allt blir bättre med tiden men jag vet att
det inte fungerar så utan man måste arbeta på det och jag ska faktiskt ta tag i det också.

Jag har väldigt lätt för att förlåta folk.
Jag är en person som har lätt för att förlåta för jag är inte långsint. Jag glömmer snabbt vad som hände och sen förlåter jag vilket för andra kanske låter som en bra sak men i vissa fall vill man inte förlåta men jag kan inte låta bli att göra det. För jag är inte den personen som är arg på folk länge utan max 2 dagar, haha.

Hela min värld rasade på ett ögonblick.

Känslan av att förlora någon man älskar är helt obeskrivlig och den känslan gör så fruktansvärt ont och sanningen är att jag vet inte när jag kommer må bra igen för jag har inte den jag älskar sidan om mig. Den hunden var hela min värld, hela mitt liv och jag hade så fantastiska minnen med den hunden så det finns inga ord som kan beskriva hur jag känner mig nu. Jag är arg på mig själv för jag inte gjorde mer för henne fast jag vet att jag inte kunnat gjort ännu mer. Att säga farväl var det svåraste jag gjorde för jag ville inte släppa taget och jag önskar varje dag att hon ska komma tillbaka fast jag vet att hon inte gör det. Varje gång jag försöker leka och underhålla den andra hunden där ute kommer där alltid en känsla av saknad från Kajsa och jag tappar direkt humöret. Varför ska vi ha kul när hon inte är här längre, varför ska vi göra detta när hon inte kan få vara med. Det är så hopplöst just nu och jag har ingen direkt jag kan prata med heller för ingen förstår hur jag känner mig eller vad jag går igenom inombords. Jag trodde inte att Molly skulle ta det så hårt som hon har gjort, hon äter knappt, leker knappt och är allmänt seg som hon inte brukar vara. Men dom säger att tiden läker alla sår men hur ska tiden kunna läka detta såret?

Någon gång kommer det bli helt okej men aldrig helt bra, jag kommer aldrig bli hel igen för jag har redan förlorat den andra delen av mig som gjorde mig hel. Jag är helt lost inuti mig.