Just nu mår jag inte bra.
Det här med att leva med IBS har ju verkligen sina nackdelar och verkligen inga fördelar måste jag säga. Det här med att ständigt leva med kramper, smärta och allt annat som kommer med är så fruktansvärt jobbigt. Just nu är jag så trött på att leva såhär och ibland känns det som jag är fast i ett fängelse för jag har fått sätta mitt liv på paus och allt jag vill göra kan jag inte göra för min "sjukdom" hindrar mig. Den hindrar mig från att leva livet och göra det jag verkligen vill göra med mitt liv istället men sitter jag här och får ta en tag i taget istället och sätta mina drömmar på paus men jag hoppas att en vacker dag att jag får göra allt det jag drömmer om att få göra. Jag kämpar dagligen med att försöka må bättre men på senaste tiden har smärtorna blivit värre och toalett besöken fler. Folk som inte lever med IBS har så svårt att förstå en när man säger hur man har det för det är verkligen inte enkelt att föreställa sig heller det för det är verkligen inget jag trodde jag någonsin skulle få leva med men 5 år senare har jag fortfarande det och det har ju inte direkt blivit bättre heller. Visst jag har bra stunder men jag har mer dåliga dagar än bra dagar och jag vill ha bra dagar för jag vill kunna utforska så mycket som möjligt av världen och sen vill jag också kunna åka tåg, buss och bil vilket jag inte klarar av längre. Inte nog med det så lider jag också av panikångest som jag då har fått på sista åren och det har även gjort att bara att gå till affären är väldigt jobbigt för mig och det är så stressigt för mig att när jag väl kommer hem med allt så känns det som jag har haft ett träningspass. Jag är så slut i hela kroppen bara att handla vilket jag aldrig var innan jag fick IBS och panikångest. Allt jag vill är att bli bättre och leva mitt liv och inte leva i ett fängelse som det är just nu. Jag är glad för dom bra dagarna jag har men önskar jag hade fler såklart. 
 
 
 
5 saker ni kanske inte visste om mig.
 

Jag är ganska bra på att hålla tiden och är alltid tidig till mina möten.
Bättre att vara för tidig än för sen tycker jag.

Jag har lätt för att klökas.
Efter jag var gravid men fick missfall så har jag fått stora problem och har rätt nära till att klökas vilket jag
inte har haft problem med innan. Inte det att jag spyr men det kommer upp i munnen och sen går ner igen.
Extremt jobbigt då jag ibland inte klarar av att borsta tänderna utan att klökas.

Jag har en tendens att falla tillbaka till dåliga vanor.
Och med det menar jag enbart med personer som behandlar mig dålig och jag går ändå tillbaka fast jag vet hur dåligt det är för mig. Jag försöker bryta den vana men det är så svårt.

Jag är bra på att fejka att jag mår bra och leende.
Jag är en person som aldrig vill visa mig svag för någon i min närhet och det slutar alltid med att när jag mår dålig så döljer jag det och håller det inom mig vilket inte alltid är vidare bra men det är så jag fungerar.
Jag visar hellre ett fejkat leende och låtsas att jag mår bra och hoppas att allt blir bättre med tiden men jag vet att
det inte fungerar så utan man måste arbeta på det och jag ska faktiskt ta tag i det också.

Jag har väldigt lätt för att förlåta folk.
Jag är en person som har lätt för att förlåta för jag är inte långsint. Jag glömmer snabbt vad som hände och sen förlåter jag vilket för andra kanske låter som en bra sak men i vissa fall vill man inte förlåta men jag kan inte låta bli att göra det. För jag är inte den personen som är arg på folk länge utan max 2 dagar, haha.

Hela min värld rasade på ett ögonblick.

Känslan av att förlora någon man älskar är helt obeskrivlig och den känslan gör så fruktansvärt ont och sanningen är att jag vet inte när jag kommer må bra igen för jag har inte den jag älskar sidan om mig. Den hunden var hela min värld, hela mitt liv och jag hade så fantastiska minnen med den hunden så det finns inga ord som kan beskriva hur jag känner mig nu. Jag är arg på mig själv för jag inte gjorde mer för henne fast jag vet att jag inte kunnat gjort ännu mer. Att säga farväl var det svåraste jag gjorde för jag ville inte släppa taget och jag önskar varje dag att hon ska komma tillbaka fast jag vet att hon inte gör det. Varje gång jag försöker leka och underhålla den andra hunden där ute kommer där alltid en känsla av saknad från Kajsa och jag tappar direkt humöret. Varför ska vi ha kul när hon inte är här längre, varför ska vi göra detta när hon inte kan få vara med. Det är så hopplöst just nu och jag har ingen direkt jag kan prata med heller för ingen förstår hur jag känner mig eller vad jag går igenom inombords. Jag trodde inte att Molly skulle ta det så hårt som hon har gjort, hon äter knappt, leker knappt och är allmänt seg som hon inte brukar vara. Men dom säger att tiden läker alla sår men hur ska tiden kunna läka detta såret?

Någon gång kommer det bli helt okej men aldrig helt bra, jag kommer aldrig bli hel igen för jag har redan förlorat den andra delen av mig som gjorde mig hel. Jag är helt lost inuti mig.